De unga kvinnorna i Iran revolterar mot slöja och förtryck. Hur ska det sluta?

Regimens hittills lyckade försök att tysta alla protester med brutalt våld har dels skapat en misstro i väst mot en förändring som kommer inifrån, dels en förväntan att protesterna ska välta omkull regimen över en natt. Både misstron och förväntningarna är fel. Revolutionen 1979 skedde inte över en natt. Enskilda händelser med flera års mellanrum kulminerade till slut i ett så pass massivt uppror att shahen lämnade landet. Väst teg, och vissa västerländska intellektuella prisade till och med revolutionen efter att Khomeini hade kommit till makten. Idag tiger inte politikerna i väst även om de intellektuella, däribland de svenska, tiger – förmodligen av rädsla för att satsa på fel häst.

Regimen måste lyckas överträffa sin brutalitet varje gång, medan folket bara behöver lyckas en gång.

Kulturarbetare, journalister, lärare, arbetare, idrottare och kända profiler i Iran stöttar idag de folkliga protesterna. Sporadiska strejker har setts i olika provinser. Grogrunden för en förändring växer sig allt starkare, och det är varken utan anledning eller fog att påstå att det är annorlunda den här gången. Om det räcker hela vägen eller ej, ja det kan endast framtiden utvisa. Men dagens protester kommer inte att vara utan verkan.

Den kumulativa effekten talar för regimens fall. Det ska heller ej glömmas att regimen måste lyckas överträffa sin brutalitet varje gång, medan folket bara behöver lyckas en gång.